Det är fler än jag trodde som INTE livsdokumenterar. 44 % av er har svarat att ni inte gör det och då känner jag mig i "gott sällskap" på något vis. Visst fotograferar jag sporadiskt, bloggar sporadiskt och skriver lite om livet sporadiskt men för det mesta lever jag bara. Nu. Och här. Det kanske har med åldern att göra men mer och mer börjar jag tänka på döden. Inte som något skrämmande (än?) men som en realitet. Vilken ju döden faktiskt är. Döden är ju en lika säker sak som själva födseln eller livet. Nu när jag jobbar igen så pratar vi i mitt yrke om klientrelationen och de olika faser som man går igenom i det arbetet. Man brukar tala om:
1) Inledningsfas (när man lär känna och skapar relation till klienten)
2) Arbetsfas (när man i relationen gör det man sagt att man ska göra tillsammans-UPPDRAGET)
och slutligen
3) Avslutningsfas (när man avslutar uppdraget/arbetet, relationen och säger adjö till varandra)
Den här modellen är en mycket förenklad modell av klientarbetet men det jag vill säga är att den går att applicera på livet också, tycker jag. Först föds vi i inledningsfasen - skapar bärande relationer och så vidare. Sen arbetar vi med det vi är satta att göra i livet - utbildar oss, yrkesarbetar, skaffar barn och lever - för att till sist avsluta vårt uppdrag och våra relationer och dö som den slutgiltiga stationen i avslutningsfasen. Min förhoppning är att jag i avslutningsfasen (som väl ligger ganska många år framåt i tiden?) har så pass många goda minnen och så pass många goda relationer att jag inte behöver ångra att jag inte fotograferade, skrev eller bloggade mer för att minnas hur livet var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar