Det tog inte 25 sekunder efter Richard åkt iväg i taxi på väg mot Paris (grymt avundsjuk!) som barnen började med "mamma mamma mamma mamma kan du, hjälp mig, kom hit, gör det, stå upp, sitt ned..." unt so weite (jag VET att det inte stavas så!). Ibland är det helt otroligt hur många "mamma" de kan klämma in på en minut, speciellt om man håller på med något annat. Allra värst om man pratar i telefon. Idag fanns inget annat att göra än att fly. Nu hade vi i och för sig redan bestämt att vi skulle gå till Spårvägsmuséet idag och titta på teater så någon riktig flykt blev det väl inte precis tal om men det var skönt att komma ut bland andra, det kan jag säga er. På Spårvägsmuséet mötte vi upp vännerna C, C och A och sen tittade vi på barnteatern Nicke Nyfiken, åkte Mini-tunnelbana och fikade. Det blev en skön eftermiddag.
Jag förundras över barns känslospröt ibland. Ibland är det bara som att de instinktivt måste testa läget "hur mycket pallar hon när hon är själv?", "håller hon för det här?". Gränser. Jag antar att det är det som det handlar om. Gränser. En sådan här dag när jag är själv tänker jag alltid på ensamstående föräldrar. Att de orkar. Att de pallar. De är ju helt otroliga.
Ikväll pysslar Edward med sitt nya lego och Nelle tittar på Bolibompa. Vi har i lugn och ro ätit middag och städat undan efter leken i eftermiddags. Ordningen är återställd och jag antar att jag passerade testet. Igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar