Sugarhill Gang - Rapper's Delight

Kanske helgen borde varit så här istället....

http://www.youtube.com/watch?v=diiL9bqvalo&feature=youtube_gdata_player

Skickat från iPhone

Om det var Gulag förra helgen var det inget mot den här

Vi har haft vuxenhelg i helgen, jag och min man. Den började riktigt bra i fredags med middag på lokal med goda vänner och så drink på trendig bar efteråt. Sovmorgon på lördag. Härligt! Sen blev det arbetsläger.

Jag (och jag ber att få poängtera att det nog mest var jag som ville detta) hade bestämt mig för att NU ELLER ALDRIG så ska vi städa i källarförrådet. Det var nästan en lika manisk känsla som när man "boar" under en graviditet. Livet liksom hängde på den här städningen. Som att ALLT skulle vara förstört om vi inte tog tag i det här. NU!

Så i lördags åkte vi till Claes Olsson och handlade 3 meter höga lagerhyllor och sen började vi. Ner i källaren och röja, städa, sortera, slänga, packa, värdera. Åh, vilken pärs. Det är ju också så att det ena ger det andra och man tvingas samtidigt gå igenom samtliga familjemedlemmars garderober, fundera över om man någonsin kommer använda ståbrädan till barnvagnen igen (lite långsökt när barnvagnen är borta), eller den där extrahyllan till kylskåpet (gick den sönder eller - varför har vi den kvar?), eller om afrikanska masker någonsin blir på modet igen. Suck. Två dygn senare är vi nu klara med Etapp 1. Källarförrådet är utrensat och nu ska vi köra grejer till återvinning, Stadsmissionen...och så vidare...och så vidare.

Dammig och trött känner jag mig dock nöjd med vår insats. Vuxenhegen kanske inte blev så "glammig" som man kunnat önska men när ska man annars göra såna här saker?

Nu käkar vi indiskt till middag och så invändar vi rutinen som börjar 07.15 i morgon bitti. Hoppas ni haft en bra helg och förlåt min frånvaro.

Det privata

Jag velar fram och tillbaka hur jag ska göra med min dagboksblogg. Å ena sidan vill jag fortsätta skriva min dagbok (jag tycker om att skriva) å andra sidan så "går det inte". Mitt jobb stör. Jag vill inte censurera mig på det sättet. Min blogg är ju ingen "fläka ut mitt privatliv-blogg" precis men den är ändå nära. Nära mitt jag. Min kärna. Mig. Och det vill jag att den ska vara, annars är det ju liksom ingen idé att hålla på.

Vi pratar alltid om "personlig inte privat" på inom mitt yrke. Att ha en personlig roll till de vi möter men att separera det privata, för att vare sig lämna ut oss själva eller lasta den andre som kanske kommer till oss för att få hjälp. Att då lägga ut saker om mitt privatliv på nätet blir knepigt. Att säga att "jag har barn" är personligt - att visa bilder på dem är privat. Ja ni förstår vilka problem jag har. Det är tydligen söndagsångesten som talar igen...

Jag vill ha er hjälp och kommer lägga över beslutet på er. Nästa veckas röstning gäller alltså bloggens vara eller inte vara. Ska jag fortsätta blogga trots mina tveksamheter. När ni röstar vill jag att ni ska ha mitt bästa i åtanke. Är det lämpligt att ha en blogg när man har ett sånt jobb som jag har? Vill ni lämna en kommentar kring hur ni tänkte eller ett råd i kommentarsfältet vore jag tacksam.

Angående julplanerna så var det hälften av er läsare som liksom jag planerat för julen i år. Hoppas den blir bra för oss alla trots att de "röda dagarna" är så få och att det blir lite tid för vila.

Barnen är på semester...

...och jag har redan:
-jobbat över
-varit och shoppat kläder till mig själv efter jobbet
-varit på after work med en kompis på Folkoperans bar, en vanlig torsdag
-struntat i att äta en riktig och näringsrik middag
-ätit godis på en vardagkväll utan att smyga med det

Men vad tyst det är här hemma. Jag saknar dem. Redan.

Miljön

Jag har ju varit "himla" mycket på kurs sedan jag började jobba, bland annat på en miljöutbildning. Ett slags ISO 2000 fast i mindre skala - inte sämre men mindre, ska vi säga, manualstyrd. Utbildningen var en halvdag och fokuserade på smått till stort, allt från de smältande isarna till vad DU/JAG kan göra för att hjälpa stackars Moder Jord som sliter med oss människor. En uppgift vi fick var att arbeta i grupper med vad vi kunde göra på arbetsplatsen och i vår grupp så kom vi med två konkreta förslag varav ett implementerades idag.
Förslag ett var en köttfri dag i veckan för att minska "utsläppen" (hi hi, lite roligt är det ju!). Vi var nästan mangrant på vegetariskt café idag och kände oss stolta. Iallfall jag.
Det andra förslaget var lite mer kontroversiellt. Förslaget var att om en arbetsplats ställer upp miljömål för verksamheten (med relevanta krav) och sen genomför dessa så bör medarbetarna ges ett lönepåslag för väl utfört arbete. Jag tycker det låter toppen. Det gynnar ALLA! (Om vi nu inte tok-konsumerar upp det där extra lönepåslaget förstås....)

Ja, vad ska man säga...

Livet som yrkesarbetande ger verkligen inte utrymme för mycket mer än...grå vardag. Nu jobbar jag förvisso deltid men nog tycker jag att det mesta centreras kring att få vardagen att gå ihop. Och herregud vilka rutiner det innebär i livet. Så här ser i princip VARJE dag ut.
Klockan ringer strax före sju. Duschar jag så blir det en lite extra stressig morgon eftersom jag envisas med att försöka hålla min frisyr levande (min franske frisör skulle bli stolt över mig förutom det där om att det är snarare 16 än 6 veckor sedan senaste klippningen...eh...). Väcka barnen, klä barnen, fö barnen frukost som Richard fixat, borsta tänderna på barnen, klä på barnen ytterkläder och se till att de får med sig allt som packats dagen innan i ryggsäckarna (läxor, gympakläder, matkåsor, galonvantar, frukt....). Sen iväg. Skynda skynda - nu har vi bråttom.

Och så jobba.

Sen börjar "skyndet" igen. Hämta, handla middagsmat(en dåligt planerad dag), laga mat (får ta max 30 minuter från start till färdig måltid på bordet), göra läxor, plocka plocka, tvätta tvätta, diska diska. Plocka i ordning ryggsäckarna för nästa dag - är det gympa? Utflykt? Skolfoto? Kvällsfika och sen läggdags för småttingarna. Efter 20.30 dyker den lilla tid av "egentid" upp men då är man för trött. För att ta vara på tiden. Då blir det public service som får underhålla, i bästa fall. I sämsta så är det Anna Anka. Slutligen ligger man i snarklådan och läser en deckare i 20 minuter tills man stupar. Klockan är då 22.30.

Ska det vara så här? Eller är det bara november som gör sig påmind....?

Familjen

Richard är i ett annat land i ett par dagar och då "rasar" tillvaron. Edward ska vara på skolan vid Hötorget klockan 8.20, jag ska vara på jobbet vid Hornstull klockan 8.30 och så ska Nelle ska till dagis också. Vid Skanstull. Då gäller det att få ihop logistiken. Eller kalla in förstärkning. Jag valde det senare och är så tacksam över min fantastiska familj. Leve familjen! Morfar to the rescue!

Det blev Gulag

Vi skulle byta till vinterdäck idag (som jag kanske antydde i förra inlägget) men hade bara två fälgar med oss...behöver jag säga mer? Nåväl, vi kom ju snabbare ut till stugan vilket var otroligt härligt. När vi kom ut så höll våra grannar på att röja och elda nere vid sjön, något vi snabbt rycktes med i. Vi har idag röjt sly, tagit ner två stora tallar och en gran. Eldat ris och planerat för vedklyvning i morgon. Ett riktigt Gulag om ni frågar mig. Så så skönt att till sist slå sig ner vid bordet och äta middag och dricka ett glas rött. Jag tippar att det blir godnatt för samtliga ikväll före klockan slår tio! Sen får vi beskåda den nya utsikten i morgon när vi vaknar. Lyckost lyckost oss.

Traditionell familj

Jag skriver handlingslistan för maten och Richard snackar med däckbytargubben. Jag är glad att vi har den uppdelningen även om den kanske kan tyckas lite traditionell, till och med gammaldags.

Nästa enkät...ho ho ho!

Nu är det snart jul! Eller snart och snart men som ni som läst min blogg tidigare vet ju att jag brukar julpynta redan i oktober så för mig börjar julen göra sig påmind redan nu. Därför vill jag veta om ni har någon koll på julfirandet i år, är det fler än vi (i min familj) som redan nu börjar fundera på var julfirandet ska vara i år? Redan i augusti? September? Oktober? Så veckans fråga lyder:
Vet du var du ska fira jul i år? Ja eller nej?

Livsdokumentation

Det är fler än jag trodde som INTE livsdokumenterar. 44 % av er har svarat att ni inte gör det och då känner jag mig i "gott sällskap" på något vis. Visst fotograferar jag sporadiskt, bloggar sporadiskt och skriver lite om livet sporadiskt men för det mesta lever jag bara. Nu. Och här. Det kanske har med åldern att göra men mer och mer börjar jag tänka på döden. Inte som något skrämmande (än?) men som en realitet. Vilken ju döden faktiskt är. Döden är ju en lika säker sak som själva födseln eller livet. Nu när jag jobbar igen så pratar vi i mitt yrke om klientrelationen och de olika faser som man går igenom i det arbetet. Man brukar tala om:

1) Inledningsfas (när man lär känna och skapar relation till klienten)
2) Arbetsfas (när man i relationen gör det man sagt att man ska göra tillsammans-UPPDRAGET)
och slutligen
3) Avslutningsfas (när man avslutar uppdraget/arbetet, relationen och säger adjö till varandra)

Den här modellen är en mycket förenklad modell av klientarbetet men det jag vill säga är att den går att applicera på livet också, tycker jag. Först föds vi i inledningsfasen - skapar bärande relationer och så vidare. Sen arbetar vi med det vi är satta att göra i livet - utbildar oss, yrkesarbetar, skaffar barn och lever - för att till sist avsluta vårt uppdrag och våra relationer och dö som den slutgiltiga stationen i avslutningsfasen. Min förhoppning är att jag i avslutningsfasen (som väl ligger ganska många år framåt i tiden?) har så pass många goda minnen och så pass många goda relationer att jag inte behöver ångra att jag inte fotograferade, skrev eller bloggade mer för att minnas hur livet var.

IV-programmet störst i Sthlm

Jag har varit på en introduktionsutbildning hos min nya arbetsgivare i 3 heldagar. Mycket informativt. Till exempel har jag lärt mig något om skolvärlden jag inte visste tidigare, något som faktiskt chockade mig. Och så himla lätt-chockad är jag inte.

Visste ni att IV-programmet är det största gymnasieprogrammet i Stockholm idag? Vet ni vad IV-programmet är? IV-programmet är ett gymnasieprogram (Induviduellt Val-program) för elever som inte klarat kärnämnena i grundskolan. Kärnämnena är svenska, matte och engelska (som jag uppfattade det) och om man inte har ett visst antal poäng i dessa ämnen så blir man underkänd och kan alltså inte söka vidare till några av de Nationella programmen som finns (Samhällsvetenskapligt program, Humanistiskt program, Ekonomiskt program o.s.v.). Vilket ENORMT misslyckande av grundskolan det måste vara när det största programmet på gymnasiet är IV-programmet! Det innebär ju att det är massor av barn/elever som inte fått en tillräckligt bra skolgång under sina år de haft skolplikt. Det tycker jag är chockerande!

Men sen är det ju tur att det finns IV-program. För alla.

Är det bara jag?

Är det bara jag dom går till jobbet med glömda klädhögar som skulle till dagislådan? Är det bara jag som går till jobbet med frukostmackans smulor kvar på bordet? Med halvbäddade sängar? Ouppackade gympapåsar från igår som hängs slarvigt på tork på badkarskanten? Är det bara jag?

Orken Tiden och Offentligheten

Jag hittar inte riktigt orken att skriva just nu. Eller om det är tiden? Jag har också svårt att förhålla mig till den här "privata" bloggen om mig själv när jag nu tar ett steg ut i det offentliga yrkeslivet. Idag pratade vi om sociala medier, typ facebook, på jobbet. Vad kan man och vad kan man inte skriva? Eller vad bör man och vad bör man inte skriva? Vem ÄR man på facebook? Jag blir alltid lite "rädd" när jag tänker på att allt lagras på internet. Att andra kan använda mitt material i eget syfte utan att jag vet om det, att fejjan "äger" mina bilder... Det är lite som den där frasen i amerikanska snutserier "everything you say can and will be used AGAINST you...".

Jag måste fundera lite över det här med bloggen.

Fundering

Idag var vi och hälsade på goda vänner som bor i Stockholmsområdet. Vi har försökt få till den här träffen i veckor, kanske månader(?) och idag fanns ett datum när det funkade för alla. Som vanligt blev det en kanonkväll och man undrar " varför gör vi inte det här oftare?". Svaret är enkelt - det finns inte tid! Om man skulle träffa alla man önskar att träffa så skulle varenda dag vara intecknad året om och så kan man ju inte ha det. Iallafall inte som vuxen. När man var ung så gick ju det. Man var ute och gjorde saker mån-sön utan att reflektera över det. Träffade folk jämt. När ändras det? När man börjar jobba? När man blir äldre? När man får barn?

Bara en fundering.

Inte precis någon höjdar-lördag

Den 16 oktober. Vi sov ganska länge allihopa, till närmare halv nio. Åt en långfrukost och barnen kollade på tv. Jag och Richard läste tidningen och diskuterade vad som stod i den. Det är sällan vi hinner det på morgnarna. Kommenterade hur Danmark ska "göra sig av med sina getton" och konstaterade att det skulle aldrig fungera i Sverige (för vi får inte ens säga att vi har getton). Pratade lite om Bodströms idé om att vara föräldraledig på heltid till en 7-åring i skolan samtidigt som han tänkt sig att skriva en bok OCH ha kvar sin riksdagsplats (nu blev det ju inte så...). Sen lite pyssel med tvätt och vardagsbestyr. Barnen ute på gården med kompisar. Storhandling i Sickla och 2 timmar på Andy´s lekland. Hem igen och så middag (kyckling och ris)och lördagsgodis på det. Salta, sura, söta och choklad. Bolibompa. Richard på Försvarshögskolan för att informera om vårt år i Paris. Jag och barnen i soffan. Allt i ett ganska jämnt "tråk-tempo". Inte precis så det var en bortkastad helgdag men inte har det varit någon höjdardag heller.

Det händer...

...att jag alldeles gruvligt saknar det här. En vanlig dag på Champs-Elysées - sol, turister och en alldeles fantastiskt dyr kopp kaffe.

Fredag vid frukostbordet

Mamman som desperat vill ha tips på vad för nåt "mysigt" som ska inhandlas till fredagskvällen frågar de två yngsta familjemedlemmarna.
-Barn! Vad vill ni ha till middag ikväll, det är fredag?
(Barnen, unisont:)
-Fondue!!!!!
Det är nya tider. 70-talstider. Måntro om de är less på Tex Mex...?

Knivsöder

Jaha, så jobbade man på knivsöder. Hornstull. Idag var det första dagen jag var på kontoret som anställd. Konstig känsla det där, att komma ny till ett jobb. Alla är intresserade av vem man är, man berättar samma historia om sig själv om och om igen och så anstränger man sig till bristningsgränsen på att verka "trevlig". Inte för att man kan vara någon annan än man är men den där frasen "you never get a second chance to make a good first impression" har liksom etsat sig fast. Allt framöver är nu "intro". Introduktion av mig själv, av alla arbetskamrater, chefen, högre chefen, av arbetsplatsen, datasystemet, jobbet, lagstiftningen, arbetsgivaren, värdegrunden, miljöarbetet...

Här börjar en ny historia för mig. Ett nytt kapitel.

Enkäten

TACK ni två personer som stödröstade med mig på att halsringningen ska vara inåt (gissar på min man och lillebror?). Det är kamratligt men...jag får nog ändå säga att...JAG HADE FEL. Folk i allmänhet viker sina tröjor med ringning utåt eller som i affär. Nu är det klart. Hela 76 % vilker så. Otroligt.

Nästa veckas enkät gäller något så enkelt som "livsdokumentation". Idag när vi gick hem från dagis så kom jag och Nelle att språka om välling. När hon åt välling (hon slutade för 1,5 år sen) så sa hon aldrig välling utan hon kallade det för "kelle" istället. Edward sa "jejje" och jag har hört andra barn säga "gegge" eller liknande. Jag har aldrig dokumenterat det här någonstans och det slog mig idag att det höll jag på att "glömma bort". Jag har skrivit lite om barnen och deras framsteg i såna där "Mitt första år"-böcker men sen har jag inte gjort något annat. Om man inte räknar bloggen förstås. Nu undrar jag om ni livsdokumenterar? Skriver ni dagbok? Blogg? Fotograferar ni? Målar dagböcker?

Rösta och ge gärna synpunkter i kommentarsfältet med!

Tillbaka i flocken

Hemma igen efter tre intensiva social-överdos-dagar. Hemma hos min flock. Jag känner en enorm tacksamhet över min fina familj så fort jag fått lite distans. Inte så att jag inte känner tacksamhet alla dagar, men dagar när jag varit borta så blir det så extra påtagligt. Att jag har det bra. Att jag inte kan ta något för givet. Att jag vet vad kärlek är.

Känner ni igen det här

Ett hotellrum. En konferens. En småbarnsförälder. Som tänker att "äntligen, ÄNTLIGEN!" ska jag få sova ostört i två hela nätter. Och som sen sover sämre och oroligare än någonsin. Sover lätt, vaknar ofta, saknar kollektivet därhemma, barnhanden som stryker en på kinden i sömnen. En sån är jag.

Suddig och luddig

Känner mig både suddig och luddig i kanterna efter första dagen på jobbet och introutbildningen. Allt är nytt. Allt. Eller iallafall annorlunda. Tror heller aldrig jag börjat en presentation om mig själv tidigare med " Hej, jag heter Ann-Charlotte och jag jag jobbat som Personligt Ombud i 1 timme och 7 minuter...

Nu. Sova.

Min arbetsplats idag

Frusen och under täcket har jag idag försökt sätta mig in i mitt nya jobb inför 3-dagars-internatet som startar i morgon. Hösten kom som en hästspark (kan man säga så?) och nu går jag omkring i raggsockar, fårskinnstofflor, ullkofta och muttrar okvädesord om nackdelarna med att bo i lägenhet där man inte själv får bestämma när värmen ska sättas på i huset. Visar också en liten interiörbild av vårt sovrum och konstaterar att jag än inte visat bilder av vår lägenhet. Är ni intresserade av att se hur vi bor? Om ni är det får jag kamma mig och leta reda på kamera, sladd och allt. Nu tillbaka till mitt nya jobb...case manager, empowerment...

Och just det. Jag fick mig en rejäl näsbränna när det gäller vikningen av tröjor. INGEN har svarat att ni viker med ringning inåt...den där ensamma rösten är min! Jag är den första att erkänna när jag har fel - jag är inte norm(al?).

Trevlig söndagkväll!

Städdag

Andra helgen i oktober är det städdag i stugan. "Alla" som ingår i samfälligheten träffas klockan 10 och så hjälps vi åt att ta upp båtar, bryggor, skräp. Sen eldar, grillar vi korv och dricker folköl. I år diskuterade vi också den gemensamma bastun och nu ska den få ett rejält lyft. Det blir inköp av nytt vedeldat aggregat, utbyggnad med en lav till och bäst av allt - ett nytt, större fönster så man kan få en fin utsikt över sjön när man bastar.

Jag kommer vara helt knäckt

Vad jobbigt det kommer att bli att börja jobba. Jag vet, jag vet, jag vet att alla ni andra jobbar hela tiden men jag inser att jag kommer vara helt knäckt här i starten på mitt nya jobb. Jag kommer börja redan nu på måndag med ett tre-dygns-internat, sen blir det jobb torsdag, fredag och sen fortsätter jag med en tredagarskurs veckan därpå. Som en trasa kommer jag vara den här första tiden. Men en kul trasa, tror jag. Det ska verkligen bli kul att börja jobba igen och igår när jag träffade min nya chef och mina nya arbetskamrater så kändes det spännande, kul och med bra fjärilar i magen!

Men också....

Igår kväll (läs: i natt) låg jag och tänkte och ältade på hur det också skulle bli. Och jag blev sorgsen. Det kändes som om jag nu måste "släppa taget" om barnen på ett sätt som jag inte är van. De har liksom varit i "mitt totala våld" nästan ända sen de föddes. Visst har de gått på dagis och visst har jag ju jobbat en del men det har liksom varit "i väntan på"...nåt annat. Tampa. Andra barnet. Paris. Nu måste jag börja hämta tillbaka allt jag förlorat under de här åren. Kunskap. Lön, inte minst - fasen, nu måste jag börja tänka KARRIÄR!

Var är jag på väg?

Ny titel

Nu kan jag titulera mig Personligt Ombud i Stockholm. Eftersom ingen av er vet vad det är så kan ni väl googla det och sen säga vad ni tycker. Ok?

Jag är glad!

Städkväll ikväll

Ikväll var det städkväll. Vid middagen kl 17 informerade jag samtliga familjemedlemmar om att ikväll var det städkväll och ALLA måste hjälpa till. Plötsligt - hade Edward en läsläxa som måste göras omgående (jag måste träna läsning tills i morgon, mamma!) och Nelle ett dockskåp som måste städas!? Eh..? Hur i hela friden gör man för att få hela familjen att städa tillsammans? Hur gör ni hos er? Tänk så fort det skulle gå om alla hjälpte till!

Det har varit två riktigt tråkiga timmar men nu efteråt så var det värt det. Det luktar citron överallt och sockarna är inte längre krulliga av damm och gamla hårstrån. Ja, det var min onsdagkväll det!

Nu längtar jag till klockan blir 21 och jag får se riktig dansk krim-tv, "Brottet". Ni har väl inte missat Sarah Lund? Hon klär sig väldigt fult för att vara danska men annars är serien bara så bra! Förra säsongen hade hon två tjocktröjor som hon bytte mellan, får se om hon toppar det den här säsongen? Hittills har hon bara uppvisat en tröja, en hallonröd, stickad med flätor fram och lite skorstenskrage. Och ja, jag lägger märke till såna detaljer!

Höjden av dekadens...

...är utan tvekan "day-time-tv". Men jag unnar mig en stund i soffan idag framför America's next top model eftersom jag gått en långpromenad och varit och simmat. I morgon skriver jag kontrakt med nya arbetsgivaren - DÅ kan jag berätta vad det är jag ska göra framöver.

Hon där...

...i ny klänning och med munsår fick jobbet!!!

Röstningen slut

Sover du bra?
Ja 38%
Nej 27%
Ibland 33%

"Sova-bra" tog sig som sagt på slutet men det är ändå så att det är fler som sover illa, illa illa eller illa i perioder. Det är synd om människorna. Visst borde vi få vila ordentligt när vi kan.

Inte så intressant dag

Vaknade med munsår-check.
Hade slut munsårssalva-check.
Lämnade bägge barnen i tid-check.
Kollade in en 4 rok hyresrätt 100 m bort (där jag står på plats 2 i kön)-check.
Varit och simmat-check.
I baddräkt med två GIGANTISKA hål-check.
Köpte en ny baddräkt-check.
Och en klänning-check.
Känner mig fattig-check.
Och rik-check.

Och så var det sömnen då

Nu är det ju några timmar kvar på röstningen av sovvanorna men visst kan man nästan konstatera att vi inte sover särkilt bra. 68% av er som röstat sover dåligt eller mindre bra i perioder. "Endast" 31% sover bra! Anmärkningsvärt tycker jag men det verkar spegla den artikeln jag läste den där kvällen på SöS. Undrar om det har med ålder att göra eller om vi "mår sämre" nuförtiden - det vill säga stressar mer och pressar oss själva mer. Jag kan inte komma ihåg att jag hörde "äldregenerationen" prata om detta som ett problem när jag var liten/ung.

Några tips jag kommer ihåg från broschyren var de "gamla": ta en promenad på morgonen/förmiddagen för att ladda med ljus för melatoninproduktionens skull, sov mörkt och svalt, träna inte innan sänggående, ät inte sent, ta det lugnt med kaffet ocm du är känslig för koffein och inte minst ta reda på när ditt sömntåg går så du inte missar det. En kvart fel kan räcka!

Inåt eller utåt

När min mamma viker tröjor så viker hon dem med halsringningen UTÅT (tröja till vänster). Enligt henne så blir tröjans framsida mycket mindre skrynklig och knölig om man viker med ringningen utåt och hon har enligt henne lärt sig att det är så man ska göra och hon har alltid gjort så. Jag tycker hennes sätt är jättekonstigt då jag viker tröjor med halsringningen INÅT (tröja till höger). Nu undrar jag om det är hennes eller mitt sätt som är "norm". Personligen tror jag inte att det är någon annan än hon som viker med ringningen utåt.

Nästa veckas fråga kommer alltså att gälla detta intressanta område, ringning inåt eller utåt. Kanske, men bara kanske, jag har varit hemmafru lite för länge nu?

Söndag

I morse var det tidig revälj för att vara helg. Kl 07.30 var bägge barnen uppe och superpigga och jag var...inte det vilket blir en rätt dålig start på morgonen för min del. Tyvärr. Men men, vad gör man. Efter fyra, typ, koppar kaffe är man ju ändå rätt ok eftersom man nästan aldrig någonsin lägger sig efter midnatt längre. Jag menar alltså att 00.00 är det ABSOLUT SENASTE man lägger sig även på helgen. Snudd på även om man är på fest. Det går bara inte annars.

Dagen delade vi på oss. Richard är ju som bekant i Paris och idag var Nelle medbjuden på teater (ja, igen!) av en dagiskompis så jag och Edward var "fria" att göra vad vi ville i ett par timmar. Vi bestämde oss för lekpark och "playdate". Playdate för mamma. JAG träffade en kompis i parken och Edward lekte. Ett ganska perfekt upplägg om ni frågar mig. Vi drack kaffe ur termos på en bänk i solen och avhandlade livet medans Edward susade ner för rutschkanorna. En och halv timme senare var alla nöjda.

Eftermiddagen hade vi fullt hus här hemma. Fyra barn lekte prinsessor, tjuvar, hästar, byggde lego och lekte kurragömma. Jag lagade lite mat och tvättade. Plockade i ordning skolrock, läxböcker och Hellas-prylar. I morgon är första morgonen när jag själv ska lämna båda barnen. Först blir det sparkcykel till dagis, lämna Nelle, sen buss till Skanstull och vidare färd med tunnelbana till Hötorget för att lämna Edward. Hur det kommer gå? Tja...det blir intressant iallafall.

Nu är Nelle nybadad och tittar på film. Edward är hos en kompis och kommer hem om en halvtimme. Jag är trött och mätt.

Summeringen av dagen, en ganska soft söndag.

Gränserna

Det tog inte 25 sekunder efter Richard åkt iväg i taxi på väg mot Paris (grymt avundsjuk!) som barnen började med "mamma mamma mamma mamma kan du, hjälp mig, kom hit, gör det, stå upp, sitt ned..." unt so weite (jag VET att det inte stavas så!). Ibland är det helt otroligt hur många "mamma" de kan klämma in på en minut, speciellt om man håller på med något annat. Allra värst om man pratar i telefon. Idag fanns inget annat att göra än att fly. Nu hade vi i och för sig redan bestämt att vi skulle gå till Spårvägsmuséet idag och titta på teater så någon riktig flykt blev det väl inte precis tal om men det var skönt att komma ut bland andra, det kan jag säga er. På Spårvägsmuséet mötte vi upp vännerna C, C och A och sen tittade vi på barnteatern Nicke Nyfiken, åkte Mini-tunnelbana och fikade. Det blev en skön eftermiddag.

Jag förundras över barns känslospröt ibland. Ibland är det bara som att de instinktivt måste testa läget "hur mycket pallar hon när hon är själv?", "håller hon för det här?". Gränser. Jag antar att det är det som det handlar om. Gränser. En sådan här dag när jag är själv tänker jag alltid på ensamstående föräldrar. Att de orkar. Att de pallar. De är ju helt otroliga.

Ikväll pysslar Edward med sitt nya lego och Nelle tittar på Bolibompa. Vi har i lugn och ro ätit middag och städat undan efter leken i eftermiddags. Ordningen är återställd och jag antar att jag passerade testet. Igen.

Beviset

Det var bättre förr 2

JAHA så vaknade surkärringen i mig till liv igen såhär på fredagseftermiddagen. Jag fortsätter mitt "det-var-bättre-förr-tema" med något så banalt som strumpor. Vanliga "sockar" som vi säger norröver. Visst, ärligt talat, var de bättre förr? Nu kanske man inte kan säga att jag satsar på superkvalitet när jag köper 5-pack på H&M eller Lindex men visst borde de hålla för en (1!) användning? I morse tog jag på mig ett par sprillans nya svarta sockar med hjärtan på och nu, några timmar senare, lyser stortå och häl igenom...väven???

Till och med officerare nuförtiden verkar ha drabbats av samma problem. En gång i världen var det säkert så att FMV tillhandahöll sveriges officerare strumpor till sina uniformer, men så är det inte numera utan envar får införskaffa sina egna. Jag har inga belägg för det här men jag tror inte att det precis gynnat det estetiska i uniformsbärandet till det positiva.... Hur som helst, för ett par månader sedan fick Richard ett brev i brevlådan av någon som lessnat på den usla kvaliteten på strumpor nuförtiden och skapat "OFFICERSSTRUMPAN". En strumpa med extra lång hållbarhet på prenumeration. Lite kan jag tycka att det upplägget "går emot sig själv" - varför behöva prenumenera om de håller för evigt???. Men fanns det en sån prenumeration för socionomer skulle jag signa upp mig direkt!

Dagens det var bättre förr gäller alltså strumpan. Och har ni tips på några bra strumpor tas de tacksamt emot i kommentarsfältet.

Klockan är 8 på morgonen

Klockan är 8 på morgonen och jag sitter och skriver det här. Richard och Edward har redan gett sig av till skolan och Nelle ritar inne på sitt rum. Jag har pyjamas på mig och vi har ätit frukost i lugn och ro. Det är fredagslunk. Troligen en av de sista fredagslunkarna. Igår blev jag erbjuden ett av jobben som jag sökt. Nu inväntar jag svar från det andra stället och sen måste jag som sagt bestämma mig. Och börja jobba. Nu är det slut på sötebrödsdagarna. Dags att kavla upp ärmarna, Lotta.

Men också - tjohooooooo!!!!!!!!