Vad jobbigt det kommer att bli att börja jobba. Jag vet, jag vet, jag vet att alla ni andra jobbar hela tiden men jag inser att jag kommer vara helt knäckt här i starten på mitt nya jobb. Jag kommer börja redan nu på måndag med ett tre-dygns-internat, sen blir det jobb torsdag, fredag och sen fortsätter jag med en tredagarskurs veckan därpå. Som en trasa kommer jag vara den här första tiden. Men en kul trasa, tror jag. Det ska verkligen bli kul att börja jobba igen och igår när jag träffade min nya chef och mina nya arbetskamrater så kändes det spännande, kul och med bra fjärilar i magen!
Men också....
Igår kväll (läs: i natt) låg jag och tänkte och ältade på hur det också skulle bli. Och jag blev sorgsen. Det kändes som om jag nu måste "släppa taget" om barnen på ett sätt som jag inte är van. De har liksom varit i "mitt totala våld" nästan ända sen de föddes. Visst har de gått på dagis och visst har jag ju jobbat en del men det har liksom varit "i väntan på"...nåt annat. Tampa. Andra barnet. Paris. Nu måste jag börja hämta tillbaka allt jag förlorat under de här åren. Kunskap. Lön, inte minst - fasen, nu måste jag börja tänka KARRIÄR!
Var är jag på väg?
Du har börjat tänka ordet karriär-glöm det. Skynda dig och läs boken
SvaraRadera" Tagga ner". /farmor,som önskar dig tre trevliga kursdagar.
Du har inte förlorat något, tänk på allt du vunnit med att vara nära barnen mot alla som aldrig får chansen att komma ur ekorrhjulet. Ni verkar ha fått chansen att ibland göra en life-swop och bara sticka iväg, kanske tom till ett annat land och vem vet, kanske far ni igen???!!!!
SvaraRadera